Vad är mobilisering?
Hur går mobiliseringen till?
Naprapatins grundare Oakley Smith kompletterade redan från början manipulationsteknikerna med mobilisering och detta sätt att kombinera behandlingstekniker kom sedan att prägla naprapatin. De två första mobiliseringsteknikerna inom naprapatin var stout- och thrillteknikerna.
I dessa båda tekniker anlägger naprapaten ett tryck som är anpassat till det motstånd och den riktning på rörelseinskränkningen som den segmentella dysfunktionen orsakat. Trycket bibehålls under cirka 20 sekunder för att sedan minskas under lika lång tid och därefter tas upp igen. Med stout-tekniken hålls trycket kontinuerligt medan thrill-tekniken bygger på rytmiska stötar/töjningar.
Dessa tekniker har idag kompletterats med MET-teknik (muskelenergiteknik) och PIR-teknik (postisometrisk relaxation).
MET tekniken kan beskrivas som en slags ”segmentell stretching” där leden tas ut till ett ytterläge, det vill säga till den position där man möter ett motstånd för ytterligare rörelse. Naprapaten fixerar därefter segmentet i denna position och patienten får utföra ett minimalt muskulärt motarbete i motsatt riktning mot den rörelseriktning som är inskränkt.
PIR tekniken är en mobiliseringsteknik som bygger på att använda de i kroppen inneboende funktionerna för segmentell rörelse. I stället för att patienten skall utföra ett medvetet motarbete så ber naprapaten patienten att titta i olika riktningar samt att andas in och andas ut på givna direktiv. Här syftar behandlingen till att nå en relaxation av den vävnad som upprätthåller rörelsedysfunktionen och därigenom nå en normalisering av funktionen.
Båda dessa tekniker bygger på att utnyttja de reflektoriska mekanismer som påverkas av kroppens muskel- och senspolekomplex.
Effekten av den naprapatiska mobiliseringsbehandlingen förklaras av den hämmande effekt Golgi´s senorgan (senspolarna) har på muskelns anspänningsgrad (muskeltonus). Genom att ta ut den specifika rörelse som saknas kommer en uttöjning av den restriktiva vävnaden, till exempel muskelvävnaden, att ske. Om patienten sedan spänner muskeln som begränsar rörelsen och som då hålls i ett redan uttöjt läge, kommer Goolgi´s senorgan, som reagerar just på uttöjning, att stimuleras. Effekten av det blir en hämning av de motoriska signalerna till muskeln med en avslappning som följd varvid restriktionen minskar och rörelsen går att ta ut ytterligare.
Finns de några biverkningar med mobilisering?
Biverkningar är väldigt ovanligt då mobilisering är en väldigt snäll behandlingsmetod. Man kan bli lite öm i det området man har jobbat i.
Vad är syftet med mobilisering?
Syftet med den naprapatiska mobiliseringstekniken är, liksom vid manipulationstekniken, att återskapa ledfunktionen/ledrörligheten och därigenom återvinna funktion i den omgivande bind- och stödjevävnaden, muskel- samt nervvävnaden.
Vad är nervmobilisering?
Nervmobilisering är en metod som med antingen passiva eller aktiva rörelser får nerver att röra sig gentemot omgivningen. Vilket förbättrar blodflödet och rörligheten i de drabbade nervstrukturerna som leder till minskad smärta och snabbare läkning. Dessutom minskar risken för att ärrvävnad kan begränsa nervens rörlighet i framtiden.
Vid mobilisering utför antingen terapeuten rörelserna alternativt att terapeuten anpassar utgångspositionen för mest gynnsamma läge för nerven.
För att förklara lite enklare hur nervmobilisering fungerar kan man säga såhär: Vi jämför det med en kabel i ett rör, där nerven är kabeln, i normala fall ska kabeln/nerven glida fritt i “röret”, men när den inte gör det på grund av olika anledningar så kan man känna av domningar, stickningar, ilningar, brännande eller strålande känsla. I vissa fall kan man även få känselbortfall, smärte styrka och sämre reflexer.
Genom att återskapa en normal rörlighet i nervsystemet kan samspelet mellan bindväv, muskler och nerver fungera optimalt.